Vår lilla hemlighet...
Det är titeln på boken jag läser för tillfället. Men GUD så hemsk den är!
I och för sig är jag ganska så kkänslig av mig, men när det kommer till dessa saker jag klarar inte av det, så upprörd jag är nu. Vänta jag ska berätta lite ur boken.
Det handlar om Antoinette, hon blir sexuellt utnyttjad av sin far från och med sex års ålder. När hon nämner detta för sin mor som liten, så ignorerar hon bara det, säger att hon aldrig mer får prata om det.
Men det som jag är upprörd just nu, är kapitel tjugotvå och tjugotre. Hon är fjorton år och är gravid, det är hennes egen pappa som är far till barnet. Hon berättar detta för doktorn. När hon får göra aborten, efter att hon vaknat, sjuksköterskan som är vid henne efter ser bara på henne i förakt och är nedlåtande. Och sköterskan tror att hon gjorde aborten bara för att, ungefär, för att det inte passade in i hennes lilla liv. (Detta utspelar sig på irland, där dem tydligen är lite emot abort, och sköterskan vet inget om att det är Antoinettes pappa som är far till barnet). Åh jag tycker så synd om den här lilla flickan. Hon får göra aborten helt på egen hand, hennes mamma följer inte med. Hon skickar till och med iväg henne till grannstadens sjukhus, bara för att det inte ska bli någon uppståndelse.
Så får Antoinette åka hem igen, men den första natten hon sover hemma vaknar hon av att hela sängen är alldeles blodig. Hon ropar på hennes mamma, hon tittar bara på henna med avsky och säger att hon ska gå och lägga sig igen! Gud så det här gör mig upprörd! Hur kan man säga så till sin egna dotter!
Men pappan vaknar han ser i alla fall till att dem ringer efter ambulans, till och med nu skickar mamman iväg Antoinette till grannstadens sjukhus. Hon håller ju fysakrikens på att dö! Mamman bara tänker på att hon inte ska bli utskämd. Hon följer inte med i ambulansen, ingenting. (mamman har tidigare i boken ändå visat lite kärlek till hennes dotter och Antoinette fortsätter alltid att hoppas).
Usch ingen 14 årig flicka ska behöva gå igenom något sådant här, och absolut inte själv!!!! Eller ja, hela hennes uppväxt har ju varit hemsk...
Jag fattar inte hur hon kan ha fått sånna här föräldrar! Det är ju inte alls rättvist! Åh! nej usch vilka hemska människor! Jag fattar inte att folk kan vara så grymma! Som den där jävla sjuksköterskan, som bra dömmer ut henne! Va fan när en liten flicka behöver ens hjälp som mest slänger man väl för tusan inte ut henne på gatan! Jag tycker att alla barn borde få ha en bra och lycklig barndom! Det är ju bara oskyldiga barn! Dem har inte gjort världen något ont! Man kan inte bete sig hur som helst runt ett barn! Fy fan för alla dumma och elaka föräldrar som skadar sina barn något enormt mycket! Dessutom man kan inte låta bli att älska sina föräldrar hur som helst! Jag fattar inte hur man är funtad som förälder om man INTE älskar sina barn mest på jorden, och vill dem det bästa?!?!?! Det är så fel! Och om man nu absolut inte vill ha ett barn, så fixa en adoption så att barnet kan få någon form av familj som älskar den!!!
Och sen att om en flicka blir våldtagen, är det hennes fel? Eller då är hon underlig? Så då går man runt och pratar skit och stöter bort henne. Jag hatar människoarten! Fan vi bara dömmer och dömmer! Och dem som verkligen behöver lite extra kärlek är dem alla stöter bort?! Människor är så fulla med SKIT!!!! Fan och säger en massa saker som vi inte vet något om, och som kanske drabbar den personen otroligt mycket, och den blir väldigt ledsen! Jag är absolut inte bättre själv! Jag gör det också! Dömmer ut folk, fast för det mesta tycker jag att det är folk som är idioter, som står där med sina vänner och tycker dem är så balla när dem hänger och pratar en massa jävla skit! AAAAAAAH, fan så arg jag är! Så upprörd och ledsen
I och för sig är jag ganska så kkänslig av mig, men när det kommer till dessa saker jag klarar inte av det, så upprörd jag är nu. Vänta jag ska berätta lite ur boken.
Det handlar om Antoinette, hon blir sexuellt utnyttjad av sin far från och med sex års ålder. När hon nämner detta för sin mor som liten, så ignorerar hon bara det, säger att hon aldrig mer får prata om det.
Men det som jag är upprörd just nu, är kapitel tjugotvå och tjugotre. Hon är fjorton år och är gravid, det är hennes egen pappa som är far till barnet. Hon berättar detta för doktorn. När hon får göra aborten, efter att hon vaknat, sjuksköterskan som är vid henne efter ser bara på henne i förakt och är nedlåtande. Och sköterskan tror att hon gjorde aborten bara för att, ungefär, för att det inte passade in i hennes lilla liv. (Detta utspelar sig på irland, där dem tydligen är lite emot abort, och sköterskan vet inget om att det är Antoinettes pappa som är far till barnet). Åh jag tycker så synd om den här lilla flickan. Hon får göra aborten helt på egen hand, hennes mamma följer inte med. Hon skickar till och med iväg henne till grannstadens sjukhus, bara för att det inte ska bli någon uppståndelse.
Så får Antoinette åka hem igen, men den första natten hon sover hemma vaknar hon av att hela sängen är alldeles blodig. Hon ropar på hennes mamma, hon tittar bara på henna med avsky och säger att hon ska gå och lägga sig igen! Gud så det här gör mig upprörd! Hur kan man säga så till sin egna dotter!
Men pappan vaknar han ser i alla fall till att dem ringer efter ambulans, till och med nu skickar mamman iväg Antoinette till grannstadens sjukhus. Hon håller ju fysakrikens på att dö! Mamman bara tänker på att hon inte ska bli utskämd. Hon följer inte med i ambulansen, ingenting. (mamman har tidigare i boken ändå visat lite kärlek till hennes dotter och Antoinette fortsätter alltid att hoppas).
Usch ingen 14 årig flicka ska behöva gå igenom något sådant här, och absolut inte själv!!!! Eller ja, hela hennes uppväxt har ju varit hemsk...
Jag fattar inte hur hon kan ha fått sånna här föräldrar! Det är ju inte alls rättvist! Åh! nej usch vilka hemska människor! Jag fattar inte att folk kan vara så grymma! Som den där jävla sjuksköterskan, som bra dömmer ut henne! Va fan när en liten flicka behöver ens hjälp som mest slänger man väl för tusan inte ut henne på gatan! Jag tycker att alla barn borde få ha en bra och lycklig barndom! Det är ju bara oskyldiga barn! Dem har inte gjort världen något ont! Man kan inte bete sig hur som helst runt ett barn! Fy fan för alla dumma och elaka föräldrar som skadar sina barn något enormt mycket! Dessutom man kan inte låta bli att älska sina föräldrar hur som helst! Jag fattar inte hur man är funtad som förälder om man INTE älskar sina barn mest på jorden, och vill dem det bästa?!?!?! Det är så fel! Och om man nu absolut inte vill ha ett barn, så fixa en adoption så att barnet kan få någon form av familj som älskar den!!!
Och sen att om en flicka blir våldtagen, är det hennes fel? Eller då är hon underlig? Så då går man runt och pratar skit och stöter bort henne. Jag hatar människoarten! Fan vi bara dömmer och dömmer! Och dem som verkligen behöver lite extra kärlek är dem alla stöter bort?! Människor är så fulla med SKIT!!!! Fan och säger en massa saker som vi inte vet något om, och som kanske drabbar den personen otroligt mycket, och den blir väldigt ledsen! Jag är absolut inte bättre själv! Jag gör det också! Dömmer ut folk, fast för det mesta tycker jag att det är folk som är idioter, som står där med sina vänner och tycker dem är så balla när dem hänger och pratar en massa jävla skit! AAAAAAAH, fan så arg jag är! Så upprörd och ledsen
